Bedövar du bort dig själv?

Alla har vi strategier som ska hålla rädslor borta och som ska ge bekräftelse. Det har vi lärt oss som små. Men vår anpassning kan ha gått så långt att vi inte längre minns vilka vi var från början. Det har blivit ett beroende. Hur bryter man det?

Under vår uppväxt har vi anpassat oss till det relationsklimat, vanor och normer som rådde i de familjer och sammanhang vi växt upp i. Vi har utvecklat strategier för att fly undan osäkerhet, obekväma känslor och situationer. Kanske har vi behövt bli tuffa, tysta, hjälplösa, klassens clown eller den som är stark. Strategierna ger oss en känsla av kontroll över de situationer vi är i. De kan ha avvärjt rädslor, faror och obehag. De kan också ha varit vägar för att få uppmärksamhet, uppskattning, beröm, ömhet eller andra känslor som känns gott i kroppen. Så bra att vi gärna vill ha mer av den varan. Därför gör vi gärna på samma sätt igen och igen. Precis som den som är beroende av en substans. Vi skyddar oss själva och söker kärlek.

Psykoanalytikern Carl Jung kallade den här anpassade versionen av jaget för persona (ursprungligen en mask av getskinn som användes i antikens grekiska draman). Personan är det jag man uppvisar för andra. Ibland är vi medvetna om att det är en fasad. Men personan har också ofta en del som Jung kallade skuggan, som är negativa personlighetsdrag vi inte vill kännas vid. Men skuggan kan också vara positiva sidor hos dig själv som du inte erkänner att du har. De kallade Jung för den gyllene skuggan.

Det här anpassade sättet att vara kan sitta så djupt att man tappat kontakten med det Jung kallade vårt Själv med stort S, det vill säga den man en gång var; den innersta kärnan som i grunden är vårt autentiska jag.

För att känna oss hela och uppleva stabilitet behöver vi förr eller senare medvetandegöra de här rollerna och strategierna. Den processen kallade Jung individuationsprocess. En process där vi blir medvetna om vårt Själv i förhållande till omvärlden. Vad är autentiskt och vad är en försvarsmekanism och anpassning?

Ofta startar en sådan här process när vi som vuxna upptäcker att vårt skyddsbeteende inte längre fungerar. Eller att det egentligen aldrig fungerat. Det kan exempelvis hända i en ny relation eller på en arbetsplats. Plötsligt märker vi att vårt beteende ställer till problem. Det kan vara både sådant som vi klassar som negativt som rädsla, ledsenhet, ångest, bitterhet eller vrede. Men det kan också handla om positiva känslor och egenskaper som behaglighet, hjälpsamhet, humor, äventyrslust, produktivitet.

Men nu är vi så insnärjda, i något vi tror är vårt själv, att vi inte hittar ut. Allt vi ville var att bli älskade som vi är, men istället har vi skapat så många lager av beteenden att vi inte ens vet vilka vi var från början. Dessutom, hur ska någon kunna älska oss som vi är, när vi inte visar vem vi är, inte ens för oss själva?

Utan att vi riktigt sett det själva har våra strategier istället för att leda till vårt mål, lett fram till dess motsats. Istället för anknytning är vi mer isolerade än någonsin. Istället för acceptans är vi istället sedda som omöjliga. Istället för kärlek fick vi ogillande. Istället för frihet är vi fast i beroende av ett spelat jag.

Och allt handlar sorgligt nog om flykten från ett Själv som vi en gång var spontant och utan eftertanke. Det handlar om ett själv som inte var välkommet så som det var (eller så tolkade vi det på det viset, för vi var barn och kunde inget annat än tro att det som hände var vårt fel).

Sören Kierkegaard kallade detta ”sjukdomen till döds”. Han menade att vi mer eller mindre medvetet känner förtvivlan över detta hela livet. Antingen upplevs en förtvivlan över att INTE VILJA vara sig själv eller en förtvivlan att VILJA vara sig själv. Ofta börjar vi i det första och slutar i det sista, och däremellan har vi tappat kontakt med detta Själv.

Men hur bryter man en sådan här ond cirkel? Hur hittar vi tillbaka till det som en gång kom spontant och autentiskt? Går det ens?

Den situation vi är i liknar ett missbruksbeteende. Men istället för substanser har vi berusat oss med kontrollkänsla eller bekräftelse. Allt för att inte möta sårbarheten och rädslan. Det här är ett missbruk vi kan kalla självförnekelse. Vi både förnekar den vi egentligen är, men vi kan också förneka oss också det vi vill ha på ett självdestruktivt sätt. Allt enligt logiken att vi förtjänar smärta och elände och fortsätter att tillfoga oss det själva.

Precis som med andra missbruk behöver vi börja med att nyktra till. Vi behöver sluta jaga de där kickarna av kontroll och manipulation. Vi behöver erkänna för oss själva vad vi håller på med och istället för att fly rädslan för att bli avvisade och oälskade, behöver vi gå in i den. Vägen ut är in. Någonstans under rädslan väntar du själv.

Ett första steg är att observera dig och försöka se vilket knark just du går igång på; vilka strategier använder just du för att bedöva dig från dina rädslor? Iaktta beteenden som både är negativa och positiva. Vad är flyktbeteenden eller fiskekrokar för att få något från andra? En speciell ledtråd är sådant som får dig lätt arg och irriterad. Under ilskan kan en rädsla eller ledsenhet gömma sig. Men sådant som ger dig glada kickar är också ledtrådar (exempelvis beröm eller att påbörja ännu en flirt), de kan ge ett sådant skönt rus att du för en stund glömmer din rädsla.

När du börjar se just ditt mönster kan du också börja hejda dig själv och trappa ner. Trappa ner gör du genom att INTE ta din tillflykt till ditt vanliga beteende, utan att istället tillåta dig att känna den underliggande rädslan.

Förmodligen är det till en början svårt när du är mitt uppe i en händelse. Men om du får en stund för dig själv senare kan du sluta ögonen och spela upp händelsen igen. Försök då känn rädslan och hitta den i kroppen. Möt den och fråga dig själv vad den handlar om; vad vill den? Ofta är det inte mer än att bli omtyckt och att få vara med. Och bara genom att du observerar den händer något. Knuten av rädsla kan lösas upp och förvandlas till en känsla av frihet. För där väntar ditt otvungna Du.

Med tiden blir du skickligare på att känna igen dina strategier. Kanske hinner du också stoppa dig själv allt tidigare varje gång, innan ditt beteende slagit till. När du sedan nyktrat till kanske du för första gången kan få syn på den du en gång har vänt ryggen.

Belöningen som väntar är stor. Förutom att du minskar källor till konflikter om du röjer undan självsaboterande beteenden, kan du känna en större ömhet och ett större överseende med dig själv. Det är heller inte ovanligt att du känner dig fri och lätt, och att du får mer tålamod med andras egenheter. Det frigörs en massa energi du istället kan lägga på annat nu när du slipper bördan från alla strategier du tvingats hålla uppe som ett skyddspansar.

Kanske får du också en glad överraskning. Kanske märker du att ditt inre själv, var äventyrligt och modigt. Eller sprudlande glad och omtänksam. Och kanske märker du att det där andra, irriterade, arga eller bittra jaget, mest var en tung järnmask du bar runt på. Och kanske märker du den enorma lättnaden att äntligen lägga den ifrån sig.

2 svar på ”Bedövar du bort dig själv?

    1. Livet är inte alltid lätt. Men för varje lager som faller bort, som skymmer den man är, desto bättre värld för alla. Så glad om texterna ger något till fler än mig. 🙂

Lämna ett svar