”Vägen till Sanningen är en hjärtats väg, inte huvudets. Gör hjärtat till din huvudsakliga vägvisare, inte huvudet! Bemöt, utmana och få övertaget över din nafs (egot, ditt ”falska” jag) med hjälp av ditt hjärta. Att få kunskap om din nafs kommer att leda dig till kunskapen om Livet.” – regel 2, Kärlekens fyrtio regler, Shams från Tabrizi.
Kärlekens fyrtio regler är en möjlighet att, med start v 1, 2025 och fyrtio veckor framåt, följa med genom sufiern Shams av Tabrizis regler för kärlek som ett slags existentiellt träningsprogram. Läs mer om detta här.
Sanning är ett stort ord. Men i huvudsak står sanningen för önskan att förstå vad världen och en själv är; hur allt hör ihop och vad som är meningen både ett personligt och existentiellt plan. Önskan driver på och tar form som en stark längtan. Vi vill… men vad?Vi vill ha frid, harmoni, kärlek, kreativitet och skönhet i vårt liv, och vi vill förstå hur vi kommer dit.
Det Shams säger i regel 2 är att vi gått vilse i sökandet efter sanningen och han vill tala om hur vi kommer in på rätt spår igen. I väst har vi sedan länge följt huvudets väg. Vi har drillats i att känslor är ett hinder och vi gör bäst i att undvika dem när vi ska fatta rationella beslut och göra val i livet. För att bli bättre tänkare har vi byggt ett skolsystem som under 12 år till största del tränar den det rationella tänkandet och samhället och dess klimat har formats därefter. Vi har fått massor av kunskap om hur saker fungerar, men varför finns dem? Varför finns vi? Vi lämnas ensamma med vår existentiella längtan.
Enligt Shams är att det rationella tänkandet både ett hinder för kärlek och att nå kunskap om Livet. För att nå den sanning vi längtar efter behöver vi hitta en väg ut ur våra begränsade, men vackra tankeboxar. Lösningen är att vi vänder oss bort från tänkandet och låter hjärtat bli vår nya vägvisare. Skrämmande för oss som är vana att det är genom tänkandet som vi skaffar oss positioner och anseende i samhället.
Hjärtat kan hjälpa oss att få kunskap om Nafs, det vi i väst kallar egot, som är ett väsen som tar form ur vårt tänkande och som blir ett hinder för oss att nå det vi längtar efter. Och kanske är det just för att Nafs är byggt av tänkande som Shams säger att vi inte kan bryta beroendet av tänkandet med hjälp av mer tänkande, vilket är vad vi brukar göra när vi ska skaffa mer kunskap om något; då analyserar vi och läser på. Men Shams från Tabrizi är tydlig, det är bara med hjälp av hjärtat som vi kan bryta den makt som Nafs, har över oss. Intressant nog säger han också att kunskap om vårt ego också kommer att leda oss till den kunskap om Livet sin vi längtar efter.
Uppgiften kan tyckas hopplös för oss västerlänningar. Hur vet vi vad ”hjärtat” är när vi är så otränade?
Tämja draken istället för att döda den
För att förstå vad vi behöver göra kan vi ta hjälp av sagans drake och prinsessa, fast på ett annat sätt än vad vi är vana i. De kan få representera psykets två itusplittrade delar på det sätt som Carl Jung beskrev hur vi fungerar. Nafs, egots rädsla kan ses som draken och den representerar tänkandets kvalitet när den är baserad på rädsla. Självet, vår oskuldsfulla nyfikna öppenhet, kan ses som prinsessan och stå för hjärtats kvalitet.
I den klassiska sagan ska prinsessan (hjärtat) få hjälp av en riddare som dräper draken (egot) för att hon ska kunna befrias. Om vi ska göra som Shams säger behöver vi istället ta hjälp av prinsessan. Hon behöver samla mod och gå in i grottan och möta draken. Hon behöver möta den med sin nyfikna öppenhet och börja ta reda på hur den ser ut, var den kommer ifrån, varför den gömmer sig i grottan. Kan ni se en liten flicka som lägger sin lilla hand på den stora eldfrustande draken och frågar hur den har det och vad den vill? Det är att möta Nafs med hjärtat.
Att bryta en gammal vana är inte lätt. Att ta sitt rationella tänkande och kavla upp ärmarna och vilja bli kvitt skiten en gång för att fatta varför man ”förstör” för sig själv genom en massa dumma beteenden, är ett väl uppkört hjulspår. Du behöver ge dig tid att köra upp ett nytt. Ta hjälp av prinsessan; ett barns förmåga att cykla omkull, gråta en stund, borsta av sig och pröva på nytt.
När du upptäcker att obehagliga känslor stormar runt i dig, och du märker att du reagerar med fientlighet, att du går i försvar, att du blir ledsen, försök känna den lilla handen som läggs på din och hör den oskyldiga, medkännande frågan: är du rädd?
De flesta av oss är snabba att prata om saker och analysera. Jag hör till en av dem med en livslång vana att inte ge mig tid att känna efter. Tidigare har jag snabbt gjort en tankekarta och ur den har jag dragit slutsatser om situationer, ofta fylld av ilska, rättfärdighet och full av vilja till motattack.
Om saker händer som gör mig upprörd försöker jag numera meditera, och gå in i känslan. Eller så lägger jag mig i ett varmt bad, går en lång promenad eller bara lägger mig ihopkrupen på golvet. Dans funkar också bra. Ibland är det svårt att vara still när man känner alltför mycket.
På något märkligt sätt gör inkännandet att jag ser jag mig själv och situationen klarare. Jag får kunskap på ett annat sätt än genom analyserandet och tänkandet. Plötsligt ser jag min rädsla och den förvridna bild av det som hänt som skapat rädslan. Jag kan se varför jag reagerar som jag gör, och jag kan få syn på den jag-berättelse som ligger till grund för mitt Nafs, egot.
När hjärtat får en chans får jag en mildare vägvisare som verkar lösande snarare än befästande. I de stunderna förvandlas också Livet inför mina ögon och jag kan se på allt med nya ögon. Ett konkret exempel kan vara att ett mejl som jag tidigare läst och uppfattat som kallt och likgiltigt kan förvandlas och i nästa stund vara ett helt annat mejl. Plötsligt kan det kalla mejlet vara ett som rymmer värme och en utsträckt hand.
Övning: Bygg en vana att iaktta vad som händer inom dig när du blir upprörd och triggad. Du kan förvarna dina närmaste, din partner eller dina kollegor om att du kommer att dra dig undan om det bränner till. Ge dig tid att fundera över i vilka situationer brukar du reagera starkt? Vilka tankar har du då? Varför tror du att du reagerar som du gör, vad vill du uppnå egentligen? Vilken syn på omgivningen vilar de slutsatser på som du dragit om situationen? Och framför allt: Hur närvarande är hjärtat?