”Vad som än händer i ditt liv, hur hopplöst det än ser ut, kliv inte in i förtvivlans domäner. Inte ens när alla dörrar syns stängda. Livet kommer att öppna upp en ny väg för enbart för dig. Var tacksam! Det är lätt att vara tacksam när allt är bra. Men en Sufier är inte bara tacksam för alla gåvor hon fått, hon är även tacksam för dem hon har förnekats.” – regel 7, ur Kärlekens fyrtio regler av Shams av Tabrizi.
Det här är en text i en serie av fyrtio texter om Kärlekens fyrtio regler skrivna av Shams från Tabrizi som var Rumis andliga lärare. Du hittar de andra reglerna här>>
Vi har alla hört att vi ska vara tacksamma för det vi har, men att vara tacksamma för det vi aldrig fått? Och detta mitt i stunder där allt känns hopplöst, när alla dörrar tycks stängda för oss? Vad finns att vara tacksam för där?
Shams ber oss ställa om ögat. Han ber oss vända blicken mot frånvaron av det vi vill ha och det det som blottas i den frånvaron. Vi kan tänka på de här situationerna som att vi nått en återvändsgränd. Varför har Livet satt oss där, vad finns att lära sig?
Återvändsgränder är en plats att få syn på att det vi tycker, tänker och tror på inte längre fungerar. Vi kan få syn på övertygelser vi har som håller oss fast vid fel bana i livet, som knyter oss till personer, jobb och platser vi borde lämna. Platsen framför stängda dörrar är en plats där vi kan upptäcka kärleken mitt i allt elände. Vi kan få fatt i tacksamheten över de människor och liv vi ändå har. Inget annat än en stängd dörr hade förmodligen kunnat få oss att släppa vårt vitnande grepp om det vi så länge jobbat för och suktat efter. Och då hade vi aldrig sett pilen som Livet pekar i en annan riktning.
Att vara tacksam för det som förnekats oss, är också en övning i ödmjukhet. Vilka är vi egentligen att tro att vi ska förstå varför vissa tycks ha fått pengar, talang och ett eftertraktat utseende medan vi själva får nöja oss med smulor? Vi är ju inte mer än små dammkorn i universum, med en mycket begränsad helhetsbild.
Sufismen utgår från att människan är ett redskap för Livets vilja att få kunskap om sig självt. Syftet med våra liv är alltså så mycket större än det vi själva ofta önskar av våra liv. I det perspektivet kan det vara så att våra liv är skräddarsydda för att just vi ska lära oss något särskilt så att vi når mesta möjliga kunskap om Livet självt. I det perspektivet kan det också vara så att just den unika skapelse som du är, är värd att vara tacksam för, oavsett om den passar mallen för hur du hittills tänkt att du ska vara.
Och varför varnar Shams för förtvivlans domäner?
De flesta av oss har smakat på djupt självhat, hopplöshet och mörkaste mörker. Det är inte svårt att se hur fruktlös den vägen är. Och hur blind den gör oss. För där i mörkret är det svårt för Livet att nå oss. Där har vi har slutit oss för alla möjligheter. Det finns alltid minst en dörr som leder vidare, men den är osynlig för oss så länge vi är i förtvivlan. Den blir bara synlig om vi klarar av att gå utanför vår bestämda tankesfär och låsta mål, vilket är mycket svårt när vi är fast i förtvivlans självcentrerande spiral, vars sugande kraft in i mörkret består av en övertygelse om att vi själva har överblick över situationen, och att ingen annan kan hjälpa oss vidare.
Förtvivlan är en slags autoimmun effekt inom egot, där hela vårt system angriper oss själva psykologiskt. I en sådan situation finns inget annat att göra än att överlämna sig till något större, så som AA lär ut i sitt 12-stegsprogram. Genom att erkänna oss maktlösa kan vi överkomma den bild egot skapat av att allt är kört för oss. Det mest ödmjukande vi kan göra, och som egot hatar, är att falla ner på knä och överlämna oss till Livet. Gesten bryter den självcentrerande spiralen och blindheten försvagas. I den stunden kommer Livet att öppna upp en helt ny väg för dig. Dina ögon kommer att tvättas rena av det nya som du förmår att se.
Hur har du det i ditt liv? Kan du känna tacksamhet över det du förnekas? Hur reagerar du i förtvivlan och låsta situationer?
Övning: I en stund av tröstlöshet, där du inte ser hur en situation ska lösa sig, dra dig undan för dig själv. Om du kan, fall ner på knä, förklara tyst för dig själv något i stil med: Hjälp! Jag klarar inte av det här själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag ber dig Livet om att visa mig vägen. Låt dig sen vila i tystnaden och se om något händer med din blick, om inte direkt så kanske senare.
Foto: Michel Annaert/Unsplash